2 veckor efter op och återbesök


Fick först träffa en arbetsterapeut som mätte båda mina armar. Detta för att se om min högra arm kommer att svullna något eftersom jag tagit bort portvakten (lymfkörteln). En följd av att man tar bort lymfkörtlar är att man kan få problem men svullnad i armen, sk. ödem. Jag ska på återbesök om 3 månader och mäta igen. Fick även en genomgång av mina rörelseövningar som jag ska fortsätta göra. 

Gick vidare till en fysioterapeut som tog bort striptejpen och tittade hur ärret ser ut. Det har läkt SÅ fint och det är väl bra. Har lite svullnad och nu ska jag tydligen göra roterande rörelser över ärret varje dag. Detta för att undvika nånting men just nu kommer jag inte ihåg vad det var. Det var jäkligt obehagligt i alla fall.

Lunchbreak och sen vidare till onkologen. Fy fan! Onkologen är ett vidrigt ord. 

Betydligt trevligare väntrum än på arbetsterapin men känslan av att alla som var där har eller haft cancer är hemsk.

Fick gå in på ett rum och en onkologsköterska berättade vad som skulle hända. Först träff med kirurg och bröstsköterska och sedan träff med onkologläkare och onkologsköterska.

Känslan när jag gick in i rummet var att jag inte skulle få höra det jag ville höra. Så kom kirurgläkaren och berättade att man sett en förändring i portvakten. FAN!

Så får jag veta att dom håller på med en studie där dom kollar om det är ”värt” att ta bort en massa lymfkörtlar eller om man lika gärna kan låta bli. Om man då väljer att vara med i studien blir man lottad till att bli opererad eller inte. Det skulle jag alltså svara på där och då. Precis när jag fått det här beskedet. Om jag valde att inte vara med skulle jag bli opererad för det är så man gör nu. Blev faktiskt lite irriterad. Hur fan skulle jag kunna tänka på det då?? Jag valde att inte vara med och kommer därmed att operera bort en massa lymfkörtlar i armhålan nästa torsdag.

Fy fan vad jobbigt! En operation är en operation och nu mår jag bra efter den förra. Ja, ja men det är ju bara att göra som dom säger. Man har inte direkt nåt val.

Så kom onkologläkaren in – Olga. Jag tyckte om Olga, hon var lugn, tog sig tid, förklarade, frågade. Ingen stel doktor som pratar läkarspråk. Hon berättade hur min behandling efter operation kommer att se ut. 

Cellgifter – 6 gånger med 3 veckors mellanrum. Jag kommer att tappa mitt hår!!! Det var det värsta att höra. Känns helt sjukt, nästan fåfängt men det kändes jättejobbigt. Jag vill inte se ut som en ful, cancersjuk människa. Jag hatar att känna mig ful. Håret är en stor del i ens identitet. Är så glad att jag har både tatuerad eyeliner och bryn. Då kommer jag i alla fall att ha ett ansikte. 

Strålning – 3 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling kommer jag att få strålning. Måndag till fredag i 5 veckor. 

Sen kommer jag att få äta antihormonella tabletter i 10 år. 

Biverkningar är ju det negativa med cellgifter. Jag kommer att få 2 olika typer av cellgifter. Alla reagerar olika på behandlingen men jag kommer att kunna få muskelvärk av den ena och illamående av den andra. Sen finns det säkert en massa annat skit att må dåligt också men den dagen den sorgen.

Olga klämde och kände igenom hela min kropp och ställde en massa frågor. Hon konstaterade att jag är frisk och cancern är borta. Allt dom gör nu är förebyggande så jag inte får tillbaka det. 

Känns dock jäkligt trist att man ska behöva må dåligt när man egentligen bara skulle må bra av att det är borta. Jag var ju sjukare före operation än vad jag är nu men då mådde jag inte dåligt. 

Blev fullproppad med information och Tex var med mig hela tiden. Till slut kände jag att jag inte orkade ta in mer. Det är som det är och blir som det blir. 

Väl hemma blev det stressigt då Anton och Tex skulle iväg på match. Jag orkade inte följa med. Jag lagade mat och bröt ihop i min ensamhet. Grät en flod och svor för mig själv. Satans helvetes jävla piss skitliv!!! Fan så jäkla orättvist det kan vara. Inte för att jag önskar att nån annan skulle få det istället för mig.

Jag fick vara för mig själv en stund och det behövde jag. Tex tyckte det var jobbigt att lämna mig och det förstår jag. 

När jag fått ula och tyckt synd om mig själv en stund kändes det bättre. Jag tänker inte sätta mig ner och må dåligt. Det här ska jag bara klara av. Jag får väl må dåligt ett tag om det är så men som syrran sa. Det är en kort period i ett helt liv.

Kände mig ganska tung i huvudet. Klädde mig och gick på en promenad. Pratade med Katta hela vägen medan blötsnön föll. Jag var dyngblöt när jag kom hem men det var ändå skönt.

Jag tror att jag kommer att sova bättre inatt än jag gjort på flera veckor. 

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.