I torsdags åt jag min månadslunch med Petra. Det blev lite hastigt då vi båda hade några ärenden att uträtta.

När vi går ut från nian kommer en tjej fram till oss och frågar om vi sett en mamma eller pappa som ser ut att sakna sitt barn.

Det hade vi inte för en sån sak reagerar man på. Hon/han borde vara smått hysteriskt.

Den här Rosemarie som frågade oss hade sett en lite kille, skulle tippa att han var 21/2-3 år gå ensam över torget. Hon blev lite orolig för honom och försökte få kontakt och höra vem han var där med.

Den lille killen var inte helt villig att prata och nappen satt fastklistrad i munnen.

Petra och jag försökte också prata med honom i samma veva som han drog in på Polarn och Pyret. Där slog han sig ner vid leksakståget. Han berättade att han hette Olle.

Vi pratade med personalen samtidigt som Rosemarie försökte få tag på någon säkerhetsvakt/polis.

När vi var försäkrade om att lilla Olle inte skulle ta sig ifrån affären skildes Petra och jag åt för att återgå till våra jobb.

Jag tog vevan in på HM och frågade tjejerna i kassan om någon frågat efter en liten kille och det var det.

Jag gick vidare mot hissarna och sprang återigen på Rosemarie som nu fått kontakt med vakterna som träffat på mamman.

Skönt! då kunde jag åka tillbaka till jobbet med ett lugn i kroppen.

Vilken fasa att inte veta var sitt barn är och idag läste jag om Didriks mamma som förtvivlat letar efter sin son. Måtte dom hitta honom vid liv.