Jag är av den åsikten att OM man har försäkringar och betalar en massa pengar för dessa då SKA man anmäla och få ut de försäkringspengar man faktiskt har rätt till.

De allra flesta försäkrar bilar, barn, hus, hem och djur upp till öronen men glömmer ofta bort sig själv som vuxen. Alla har säkert en olycksfallsförsäkring men sällan en sjukförsäkring. 

Jag har en liv, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Har däremot ett väldigt lågt försäkringsbelopp (339 000 kr) men det har jag själv valt en gång i tiden.

För min del i denna skitsjukdom kommer jag att få ca 55 000 kr. Det är flera delar men den största delen är själva händelsen att jag fått bröstcancer (10% av försäkringsbeloppet). Den näst största delen är förlust av organ (5% av försäkringsbeloppet). Får även en engångssumma för sjukskrivning längre än 30 dagar och några hundralappar per dag för operationsdagarna.

Just nu känns ju pengar som en riktig skitsak 🙄 men jag tackar inte nej till dom. Förhoppningsvis kan jag göra nåt kul när den här behandlingsperioden är över.

Se över era försäkringar och anmäl när det händer nåt, både sjukdom och olycksfall. Det är upp till försäkringsbolaget att bedöma om man har rätt till ersättning eller inte. Om man inte anmäler sina ”skador” finns det ingen anledning att betala för försäkringarna. 

Jag vet att det är bökigt och svårt att förstå men försäkringsbolaget ställer alla frågor så det är bara att svara.

Idag har jag känt mig lite ledsen. Tog en promenad med Tex och grinade i säkert 500 meter.  Svårt att förklara hur jag känner men jag tycker liksom synd om alla runt omkring mig, att jag på grund av den här skiten får andra att bli ledsen. 

Skönt att kunna grina, man behöver grina ibland, inte bra att hålla allting inom sig och när man grinat klart känns allt mycket bättre och det gjorde det idag också.

Så kom en tanke över nästa operation. Den kommer att ske längre upp i armhålan. Hur ska jag kunna tvätta mig? Jag kommer att känna mig skitäcklig! Lukta urk! Tex tyckte att jag borde kunna tvätta med en våtservett och det borde jag ju….. 

Googlade lite peruker. Finns hur många som helst och fina är dom faktiskt också. Jag skulle kunna tänka mig en i stil med den här. Kanske kommer att känna mig skitsnygg 😊

Hur känner jag idag?

Sov faktiskt ganska bra i natt, en lugnare sömn trots att jag vaknade några gånger.

Ringde perukmakaren i Lexe och beställde en tid för konsultation. Kändes väldigt viktigt för mig. På tisdag ska jag dit och mamma följer med som ”smakråd” 😊

Igår kväll när jag berättade för Anton hade han faktiskt många frågor. Det kändes bra och det mesta kretsade kring det här med håret för jag sa till honom att jag tyckte det var jobbigast. 

Han tyckte inte håravfallet var en så big deal  och det beror på att han har en kompis som tappat sitt hår då han har alocepia. För honom är det inget konstigt men det han reagerade på var att mitt hår kommer att växa ut igen för det gör inte Edvins hår. 

Sen kom det en del funderingar kring om peruken kan flyga av om det blåser? Hur sitter den fast? Hur blir håret som växer ut? Jag hade just inga bra svar på det 😋 Krulligt, rakt, kanske jag slipper dom grå eller som Anton sa: Du kanske får jättemånga grå. Sa också att det kanske kommer kännas jobbigt när mamma inte ser ut som mamma men då får jag väl ha peruken på då.

Så berättade jag att jag kan må dåligt av cellgifterna och då kom frågan. -Kommer du att kunna spy helt random? Det kan jag inte heller svara på men hoppas så klart att jag slipper det. 

Tycker fortfarande allt känns drygt men jag kan inte sätta mig ner och deppa ihop. Det mår jag inte bättre av. Det är bara att ta dag för dag och se hur det blir. 

Känns i alla fall bättre att veta vad som kommer att hända framöver. Ovisshet är inte min grej!

Idag tog jag för första gången i tutten som inte är en tutt längre. Jag försökte mig på att göra cirkelrörelserna över ärret i duschen. Alltså, det är riktigt obehagligt när man inte har full känsel. 

Så här ser det/den ut. Jag har fullt med tejprester som jag måste försöka ta bort. 

Fick först träffa en arbetsterapeut som mätte båda mina armar. Detta för att se om min högra arm kommer att svullna något eftersom jag tagit bort portvakten (lymfkörteln). En följd av att man tar bort lymfkörtlar är att man kan få problem men svullnad i armen, sk. ödem. Jag ska på återbesök om 3 månader och mäta igen. Fick även en genomgång av mina rörelseövningar som jag ska fortsätta göra. 

Gick vidare till en fysioterapeut som tog bort striptejpen och tittade hur ärret ser ut. Det har läkt SÅ fint och det är väl bra. Har lite svullnad och nu ska jag tydligen göra roterande rörelser över ärret varje dag. Detta för att undvika nånting men just nu kommer jag inte ihåg vad det var. Det var jäkligt obehagligt i alla fall.

Lunchbreak och sen vidare till onkologen. Fy fan! Onkologen är ett vidrigt ord. 

Betydligt trevligare väntrum än på arbetsterapin men känslan av att alla som var där har eller haft cancer är hemsk.

Fick gå in på ett rum och en onkologsköterska berättade vad som skulle hända. Först träff med kirurg och bröstsköterska och sedan träff med onkologläkare och onkologsköterska.

Känslan när jag gick in i rummet var att jag inte skulle få höra det jag ville höra. Så kom kirurgläkaren och berättade att man sett en förändring i portvakten. FAN!

Så får jag veta att dom håller på med en studie där dom kollar om det är ”värt” att ta bort en massa lymfkörtlar eller om man lika gärna kan låta bli. Om man då väljer att vara med i studien blir man lottad till att bli opererad eller inte. Det skulle jag alltså svara på där och då. Precis när jag fått det här beskedet. Om jag valde att inte vara med skulle jag bli opererad för det är så man gör nu. Blev faktiskt lite irriterad. Hur fan skulle jag kunna tänka på det då?? Jag valde att inte vara med och kommer därmed att operera bort en massa lymfkörtlar i armhålan nästa torsdag.

Fy fan vad jobbigt! En operation är en operation och nu mår jag bra efter den förra. Ja, ja men det är ju bara att göra som dom säger. Man har inte direkt nåt val.

Så kom onkologläkaren in – Olga. Jag tyckte om Olga, hon var lugn, tog sig tid, förklarade, frågade. Ingen stel doktor som pratar läkarspråk. Hon berättade hur min behandling efter operation kommer att se ut. 

Cellgifter – 6 gånger med 3 veckors mellanrum. Jag kommer att tappa mitt hår!!! Det var det värsta att höra. Känns helt sjukt, nästan fåfängt men det kändes jättejobbigt. Jag vill inte se ut som en ful, cancersjuk människa. Jag hatar att känna mig ful. Håret är en stor del i ens identitet. Är så glad att jag har både tatuerad eyeliner och bryn. Då kommer jag i alla fall att ha ett ansikte. 

Strålning – 3 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling kommer jag att få strålning. Måndag till fredag i 5 veckor. 

Sen kommer jag att få äta antihormonella tabletter i 10 år. 

Biverkningar är ju det negativa med cellgifter. Jag kommer att få 2 olika typer av cellgifter. Alla reagerar olika på behandlingen men jag kommer att kunna få muskelvärk av den ena och illamående av den andra. Sen finns det säkert en massa annat skit att må dåligt också men den dagen den sorgen.

Olga klämde och kände igenom hela min kropp och ställde en massa frågor. Hon konstaterade att jag är frisk och cancern är borta. Allt dom gör nu är förebyggande så jag inte får tillbaka det. 

Känns dock jäkligt trist att man ska behöva må dåligt när man egentligen bara skulle må bra av att det är borta. Jag var ju sjukare före operation än vad jag är nu men då mådde jag inte dåligt. 

Blev fullproppad med information och Tex var med mig hela tiden. Till slut kände jag att jag inte orkade ta in mer. Det är som det är och blir som det blir. 

Väl hemma blev det stressigt då Anton och Tex skulle iväg på match. Jag orkade inte följa med. Jag lagade mat och bröt ihop i min ensamhet. Grät en flod och svor för mig själv. Satans helvetes jävla piss skitliv!!! Fan så jäkla orättvist det kan vara. Inte för att jag önskar att nån annan skulle få det istället för mig.

Jag fick vara för mig själv en stund och det behövde jag. Tex tyckte det var jobbigt att lämna mig och det förstår jag. 

När jag fått ula och tyckt synd om mig själv en stund kändes det bättre. Jag tänker inte sätta mig ner och må dåligt. Det här ska jag bara klara av. Jag får väl må dåligt ett tag om det är så men som syrran sa. Det är en kort period i ett helt liv.

Kände mig ganska tung i huvudet. Klädde mig och gick på en promenad. Pratade med Katta hela vägen medan blötsnön föll. Jag var dyngblöt när jag kom hem men det var ändå skönt.

Jag tror att jag kommer att sova bättre inatt än jag gjort på flera veckor.